Då och nu och däremellan.

Då och nu...
Vad är skillnaden?
Markant, samtidigt så liten.

Inga mediciner längre.
Inga självskador längre.

Annars är jag en och samma människa.
I tanken är jag det, i känslan är jag det.
Kanske inte utåt, men inåt i alla fall...

Folk tror det är så lätt.
Eller att det bara är så bra.
Fast det inte är så...

Jag kan sakna förut. Då. Det där.
Ni vet, det där förut, det där innan.

Utanansvar. Utan att ta något som helst ansvar för mig själv.
Låta andra bestämma, låta andra låsa in mig.
Låta dem ha mig där. Låta dem bestämma.

Låta mig göra mig illa.
Ohh så jag kan sakna det.
Den där sjuka delen inom mig, som vill, som saknar smärtan.
Som saknar att göra mig illa. Som saknar att känna mig nöjd.

Jag står emot, jag tänker stå emot. Alltid, alltid.
Men tomheten äter upp mig mellanåt.
Den där läskiga tomheten som följs av en kraftig, ihållande ångestklump. Och sedan övergår i en tomhet igen.

Jag vill inte byta ut det jag har nu, mot det jag hade då.
Men iblsnd är saknaden stark..
Försöker låta det få vara så....

Tick tack...

Tickar på... tick tack, tick tack... likt en bomb som ska explodera.
Fast så får det inte bli.
Så bort med bomben, bort med skiten, på med ett leende.

Borderlinevän är död

En borderlinevän som jag träffade på avdelningen hösten 2007 är död.
Fick beskedet i dag.
Träffa han förra veckan... Tre dagar senare var han död. Självmord.

Har SMS kvar i mobilen som han skickat...
Sa ju åt honom att vara rädd om sig, INTE göra så som han gjort när jag träffa han sist. Inte så, nej, vara rädd om sig.

Och han går och dör. Försvinner. Självmord.

Det slår mig hur fort livet kan vara över. Det slår mig hur jag vill krama alla jag känner, tala om för alla hur otroligt mycket de betyder för mig... Innan det bara är försent. Innan de bara försvinner.....

Innan de lämnar livet...

Dumma, dumma dig, Fredrik!

Barfota

Ibland går det lång tid innan jag skriver... Nästan skrämmande att man kan sluta skriva när man levt på det. Eller ja, nog skriver jag, men oftast hinner jag inte sitta vid datorn längre... Det kommer en annan tid då livet ser annorlunda ut igen, som jag kommer hinna det, men just nu är det mest gosa bebis som gäller...

Sommaren är här... Jag njuter... Gamla terapeuten är borta ur mitt liv och jag njuter ännu mer... Hon är inte klok... Dessvärre kommer det en dag då jag kommer att stöta på henne, men men, den dagen den sorgen:) Eller något sånt. Är skönt att vara fri från henne, skönt att ha en annan terapeut... Och det är snart ett år sedan jag var där sist... Ett helt år och så mycket har hänt till det bättre, sedan jag avslutade hos henne. Komiskt...

Vill mest bara skriva att jag lever och faktiskt mår hyfsat bra nu för tiden. Njuter av att må fint och försöker förstå att det är så... Det kommer givetvis downs, men just nu mår jag bra, så just nu njuter jag!

Utvägar

Ibland blir jag trött på mina egna tankar.
I dag har det handlat mycket om utvägar. För till hösten ska vi göra en rehab.plan jag och FK. Livrädd, givetvis blir jag bara livrädd, i stället för att se det som en möjlighet, någonting spännande och bra.

Genast går mina tankar till att de är ute efter något. Att de är ute efter att dra in mina pengar sedan. Och att jag inte kommer att klara planen och sedan stå helt utan pengar. Och hur jag då borde gå till soc men inte kommer att våga det för jag är livrädd...
Och hur jag kommer köpa ett tält men inse att jag är både för frusen och mörkrädd för att bo i tältet.

Då, ja då kommer utvägen fram igen. I tanken bara. Men jag hatar utvägen.
Jag kan alltid dö. Jag kan alltid ta livet av mig. Ja, vilken bra utväg (IRONI). Men det är verkligen så jag tänker, att går allt åt skogen, så måste jag göra mig själv riktigt illa. Kanske överlever jag och hamnar på dårhuset och har tak över huvudet, tills jag blir för frisk och utslängd därifrån.

Så där kan mina tankar spinna i väg i hundranittio, det är urdumt, fånigt, fel och knäppt. Men tankarna kan man inte alltid hindra.

Ur det förflutna...

Jag är ung vuxen, har äntligen flyttat hemifrån. Året är 1996, helvetets år, men det är vad jag kan kalla det efteråt. När det väl sker är det som det är och det gäller att klara sig, överleva och gå vidare.

Jag är 21 år och bor med min kille. Så tragiskt är det, att han av alla var någon jag faktiskt var tillsammans med. Ett svin, ett äckel, en idiot, en psykopat, en dåre. Jag har många namn på honom. Men egentligen heter han Rickard.

Ensamheten som jag har vuxit upp i, har gjort att jag tål mycket och att jag kan finna mig i väldigt mycket. Bara jag slipper vara ensam igen. Bara någon kan älska mig lite, lite så är jag nöjd.

Rickards kompis talar om för mig, att Rickard endast bor med mig för att det är ekonomiskt billigare, för jag får betala hälften och han därmed har kunnat skaffa en lägenhet där han verkligen vill bo. Någonstans inom mig vet jag att det ligger lite sanning i orden, vårt förhållande har alltid varit konstigt.
Han har alltid lekt lite extra med mig, alltid haft mer makt än mig, alltid varit den som bestämmer och styr, jag har följt med, för att slippa ensamheten.

För att få flytta ihop med Rickard, har han krav på mig. Jag måste ha arbete och jag måste ha körkort. Jag fixar båda. För han talar om att han varken tänker betala något för mig, eller köra mig någonstans. Jag ska sköta mig själv.

Jag får ett skiftjobb, eller jag har haft det innan, men så får jag heltid på schema, vilket underlättar allt. Jag blir någon. Och jag blir en ung vuxen, som klarar sig själv.

Utanför jobbet märker jag snart att jag får sköta det mesta själv. Eller jag får sköta allt själv, även Rickards tvätt och disk. Han förväntar sig att jag ska göra allt och jag gör det, ibland försöker jag tala om att jag behöver hjälp, men han blir så arg och jag tycker inte om att bli skälld på. Så jag gör allt, städar, tvättar, diskar och handlar, jobbar och sliter.

Jag är 21 år, men efter bara någon månad känner jag mig som en utsliten gammal tant. Jag somnar överallt, jag somnar sittandes i soffan, jag somnar sittandes på stolar, jag är utpumpad, jag orkar inte hålla mig vaken.

Och det är där någonstans som helvetet börjar. Egentligen känner jag det redan första kvällen vi bor ihop, att det här, det här var ett dåligt val i mitt vuxna val... Men det är försent.

Då börjar psykisk misshandel, misshandel, våldtäkter och hot. Ibland tror jag att han ska döda mig på riktigt, hans ilska skrämmer mig. När han dunkar mitt huvud i golvet och tar stryptag tror jag att min sista stund är kommen. När han våldtar undrar jag varför han måste göra det på det sättet, men jag säger ingenting.

Efteråt är det nästan alltid dags att gå till jobbet. Det känns som jag går mellan helvetet och helvetet... Jobbet där jag inte har någon, där jag är udda och utanför, där jag är underlig i de andras ögon, där jag är tyst och tillbakadragen och de andra unga vuxna lätt kan börja hacka på mig... Och hem, hem till helvetet, där allt fortsätter som vanligt, där jag ska göra allting och jag gör det...

I smyg letar jag lägenhet. Jag går till kommunen, frågar efter lägenhet. Två års väntetid, försöker förklara att jag behöver en lägenhet nu, men jag är så skör, liten och rädd, att den vuxna tanten inte förstår hur stort behovet är. Jag tittar på en etta som ska hyras ut i andra hand, men den ligger på bottenvåningen och jag är rädd. Det finns ingenstans att vända sig, för det finns ingen som vet, och ingen som får veta.

Jag vet inte var jag vantrivs mest, hemma eller på jobbet. Jag är en leksaksdocka på båda ställena, jag är den man skrattar åt, jävlas med, överallt.
Ibland när det är vardag och Rickard ändå jobbar, sjukskriver jag mig. Några gånger för jag ser ut som jag gör efter hans våld och våldtäkter, andra gånger bara för att slippa mina plågoandar överallt, i några timmar.

Så lever jag i sju månader och fem dagar. Sedan får jag nog, dumpar honom och tar en väska och går ut i mörkret, utan någon plan om var jag ska ta vägen. Men det löser sig.

Jaha

Jaha, tiden går, dagarna går.
Och jag går runt och mår rätt bra. Det känns falskt och fel.
Efter grav har jag nästan slutat helt med mediciner, nu har jag en enda,
nästan obetydlig tablett kvar. Känns skumt. Efter åtta år att nästan vara medicinfri.

Ska exponera ordentligt i morgon, köra den riktiga traumabearbetningen, jag har sagt, ja, nästan lovat att i morgon, ja då ska jag. Så sjunker jag, blir en pissmyra och vågar inte.

Vågar inte säga något, för jag kan inte sätta ord på det, för om jag gör det, är det jag som är den äckliga, smutsiga, jag som är felet.
Det har blivit så skönt att tränga bort det, men jag vet att det inte fungerar i längden... Det som finns, det finns... Det som hänt har hänt, jag kan inte få bort det.

Är bra på att spela, lägga på mig en mask, låtsas att inget har hänt, att jag är vanlig, som alla andra, att jag är en av alla...

Det är så små små saker som skiljer oss, oss utanför och de vanliga, ifrån varandra.
Kanske var det just promenaden den där kvällen i parken som gjorde den vanliga till en utanför, eller den där festen... Det är så lite som skiljer vägarna åt, som skiljer då från nu, som skiljer världarna ifrån varandra.

Sen finns det dom som jag, med mutliotur, men det är en annan sak, men ändå nästan samma sak. Såna som jag, som också blivit en utanför människa... Som kan stå bredvid och kika på de vanliga.


Jag vill så gärna förklara, att det är så lite som skiljer oss från dem, som skiljer oss från varandra. Ett steg åt höger kanske gjorde att hela livet skakades om och blev fel.

Våld, misshandel, överfall, rån, våldtäkter, det kan hända vem som helst, var som helst. Det kan hända ute i parken, det kan hända när du sover i din egen säng, där du själv är den som betalar hyran, det kan hända var som... Och vem som.

Men sen, efter, då blir ingenting sig någonsin likt. Då blir man utanför. Den där som plötsligt inte tycker fester är roliga, som tycker det är obehagligt med mer än två personer i samma rum, som kanske inte vågar gå ut... Man krymper. Blir en liten råtta som rusar runt i hörnen.
Allt medan katten går där, mitt på golvet.

Plötsligt går man runt i en cirkel, helt ensam.
Som i föräldrargruppen... Det är så lite som skiljer oss från varandra, men ändå så mycket. Vi har alla mammor en bebis i magen, vi ska alla föda inom samma månad. Vi är i samma ålder och ser fram emot samma sak. Så ska vi presentera oss. Alla berättar vad de heter, ålder och när baby ska komma, och gärna vad man gör om dagarna, vad man jobbar med. Alla berättar om sina jobb. Tills det kommer till utanför, som inte vet vad man ska säga. Så utanför säger kort och kryptiskt vad hon heter och när barnet ska komma, och råkar glömma bort det där med jobb... Verkligheten är att jobbet är att gång på gång gå igenom händelser i sitt liv, hon orkar inte förklara att jobbet är att våga ta steget ut, våga vakna om morgonen, våga minnas vad som hände den där natten, våga möta andra människor. En stund funderar hon på att berätta som det är, men så inser hon att folk bara blir rädda, att hon blir änn mer utanför om hon säger det. Hon skäms inte längre på det sättet, hon är inte rädd för att säga det, hon är bara så rädd för att se reaktionen och de flackande blickarna, för att sedan känna att alla börjar undvika henne. För så är det, berättar man så blir man utanför än mer än innan.

Hon utanför måste hålla sig på sin kant, tills hon fått en uppfattning om den nya människan, så hon kan välja om hon kan berätta eller om hon ska spela teater och låta människan gå ut ur hennes liv.

Tröttheten är att ständigt behöva träffa människor och inte kunna säga som det är utan att bli mer utanför, mer udda, utan att folk ska bli rädda.

Medömkan vill man inte heller ha, stackars lilla dig, men guuu va hemskt, oj det måste kännas vidrigt, nej, så vill man inte bli bemött... Bara som vem som helst... Utan fokus på det hemska, det dåliga, det som inte skulle hända...

Det är den som är utanför som arbetar hårdast, men utan lön, utan arbetskamrater, utan att någon vet om att yrket heter överleva och gå vidare.
Så ska jag nog säga nästa gång *Jag jobbar med att överleva och gå vidare*.

Människor som låser in en

Nu är jag bokstavligen TRÖTT på människor som låser in en i sitt hål.
Vad menar jag?
Jo, de som säger, vi kommer mellan tre och fyra, och varken kommit eller hört av sig halvsex...
Eller de som säger *Jag ringer på fredag så bestämmer vi helgen* och inte hör av sig förrän söndag eftermiddag, då med ett SMS.

Vilka är NI?
Arrogant.
Störande.
Och här sitter jag och är låst, för en inte kan träffas som vi ska, för de andra två inte kommer eller hör av sig som de sa.
Jag skiter snart i människor!