Om tårarna...

Om tårarna mina rinner i dag, ska jag varsamt strycka bort dom från min kind... Om jag är ledsen ska jag tillåta mig att gråta. Om jag är arg ska jag tillåta mig att skälla. Om jag är glad ska jag få skratta. Ibland är livet inte så enkelt, fast omständigheterna gör att det borde vara det. Trasdockan skriver igen. Kanske senare idag, eller i morgon, eller om ett år. Jag skriver nu för jag vill skriva nu. En ny syn på livet. En ny start i livet. Jag är glad att jag lever. Jag borde varit död och begraven för flera år sedan. Jag tog mig genom elden, över vattnet, genom bergen och kom ut med ett skal, hårdare än det förra. Nu skriver jag inte för att överleva, utan för att leva. För att gå vidare. Det är skillnad nu, mot då. Men ibland är skillnaden bara millimetrar, men oftast mer. Oftast är jag starkare nu, i dag, än förut. Ibland är jag inte stark. Det beror på... Jag är glad att jag lever. Att jag överlevde. Jag kan sakna det där, det som fanns förut. För jag var trygg i att det bara var att skada sig, så lättade skiten. Nu är det slut med självskador, med destruktivitet, nu ska jag bli min sanna vän. Jag är på god väg, men en del dagar är inte lika ljusa som andra. Fast solen skiner.