Om tårarna...

2011-11-09T13:16:00.001+01:00

Om tårarna mina rinner i dag, ska jag varsamt strycka bort dom från min kind...Om jag är ledsen ska jag tillåta mig att gråta. Om jag är arg ska jag tillåta mig att skälla.Om jag är glad ska jag få skratta.Ibland är livet inte så enkelt, fast omständigheterna gör att det borde vara det.Trasdockan skriver igen. Kanske senare idag, eller i morgon, eller om ett år.Jag skriver nu för jag vill skriva nu.En ny syn på livet. En ny start i livet. Jag är glad att jag lever.Jag borde varit död och begraven för flera år sedan.Jag tog mig genom elden, över vattnet, genom bergen och kom ut med ett skal, hårdare än det förra.Nu skriver jag inte för att överleva, utan för att leva.För att gå vidare.Det är skillnad nu, mot då.Men ibland är skillnaden bara millimetrar, men oftast mer.Oftast är jag starkare nu, i dag, än förut.Ibland är jag inte stark. Det beror på...Jag är glad att jag lever. Att jag överlevde.Jag kan sakna det där, det som fanns förut. För jag var trygg i att det bara var att skada sig, så lättade skiten.Nu är det slut med självskador, med destruktivitet, nu ska jag bli min sanna vän.Jag är på god väg, men en del dagar är inte lika ljusa som andra.Fast solen skiner.

I dag ÄR det okej!

2011-11-09T13:01:00.001+01:00

Sen kväll och ska försöka sova, tårarna tränger på, kämper emot... Vaknar med en klump i bröstet och svårt att andas. Tittar ut och solen skiner, ska ut med barnen, men drar mig, börjar allt mer dra mig för att gå ut. Nej, det blir inte bra, jag måste bryta. I tankarna vill jag vara självdestruktiv, jag vill inget hellre, men förnuftet talar och jag förstår att det inte är någon bra utväg. Det blir ännu värre, jag tänker inte låta tankarna styra fler gånger. Tårarna trillar för min terapeut bor 30 mil bort, för mamma bor 45 mil bort, tårarna trillar för jag inte har en enda vän att träffa, ta en fika med, umgås med IRL. Alla bor långt borta. Samtidigt är jag så trött på att leta vänner, på att försöka få bra relationer. Jag är trött på att byta terapeuter och orkar inte börja om ännu en gång. Jag är trött på att må dåligt och tillåter sällan mig att göra det. Men, så kommer en svacka jag inte kan stå emot. En sorg jag inte ror över, jag kan inte ignorera mina egna känslor. Och plötsligt är panikångesten ett faktum. Hyperventilera, bli rädd, inte våga gå ut, inte våga möta blickar. Kom igen, jag vet bättre, kom igen jag kan mer. Jag borde ta de halmstrån som finns. Men så fegar jag ur... Går till Öppna förskolan med barnen, de som pratar med mig är alltid papporna, varför? För de också är lite mer ensamma och vilsna. Varför inte ta tillfället i akt och faktiskt erbjuda sällskap någon dag? För det kan misstolkas? För jag är feg? Jag har inget gemensamt mer än barn med andra småbarnsmammor. De flesta är lite yngre, lite snyggare, lite mer inne, än vad jag är... Näe, känner mig så ensam när jag bor mitt i en större stad, när jag bor mitt här, går ut på stan och inte kan hälsa på en enda människa för jag ingen känner. Jag är så trött på att gå ensam, trött på ensamet och ledsamhet... Så tårarna bara rinner, i dag får dom helt enkelt rinna. I dag får det värka i hjärtat, det är okej... Det får vara så. I dag får jag sakna, jag får sakna den bror jag önskar jag hade, jag får sakna att ha en relation med honom, jag får sakna min gamla tränare, min terapeut, min gamla kontaktperson, jag får sakna gamla vänner som man glidit ifrån. Jag får gråta, jag får vara ledsen, jag får kräkas ur mig, jag behöver inte alltid vara så duktig. I dag tänker jag inte vara det, i dag tänker jag säga som jag känner: Jag är ledsen! Jag är besviken. Jag är arg. Jag är uppgiven. Jag saknar. Jag älskar och jag saknar ändå. Jag längtar "hem" till stan jag flydde från för tio år sen, jag längtar dit för mamma bor där, för jag älskar min mamma högt. För min gamla tränare och vän bor där, för jag saknar honom enormt, för han är en fin vän, som funnits i 22 år, jag saknar att kunna träffa honom, skratta som vi alltid skrattat, jag saknar honom så det värker. Jag fick äran o träffa honom för några veckor sen, han log med ansiktet, han gav mig en äkta kram. Han ÄR min bror. Visst kan det vara så fast vi inte är släkt? Visst kan han få vara den bror jag saknar? Han är äkta. Visst kan det få vara så? Jag sörjer att mina föräldrar börjar bli till åren, att pappa nog dör inom hyfsad framtid, kanske något eller ett par år, jag sörjer det, för jag sörjer att jag då helt kommer tappa kontakten med min bror och hans barn, jag är ledsen över att han inte är delaktig i mitt liv, jag sörjer att vi pratat i telefon tre minuter på tio år, setts en halvtimme uppdelat på två tillfällen på åtta år. Det är trist, jag har rätt att ogilla det så jag ogillar det. Jag ogillar att jag visste om det redan när jag var liten, jag sörjer att jag som liten tjej förstod att jag inte dög för min bror. Det är okej att det är så men jag behöver inte vara glad över det, jag får sörja över det så nu tillåter jag mig att göra det. Gråt för fan, gråt, det är okej! Jag sörjer att min älskade hund är död fast han varit död i över 15 månader. Jag sörjer det för det är okej att sakna fast det gått ett tag, fast han "bara var ett hundkräk",. Jag sörjer det, för det är faktiskt okej. Jag saknar honom för jag älskar honom. Jag älskar honom för att han gav mig allt. Jag saknar honom för han räddade mig från döden gång på gång, han räddade mitt liv, han fick mig att leva när jag var död, han återupplivade min själ gång på gång. Han och jag var ett, och det är okej att sakna fast han bara var en hund. För mig var han så mycket mer! Det är okej att känna sig ensam, att få skriva det, det är okej att sätta ord på mina känslor så i dag gör jag det bara. Jag skriker, jag gråter, när barnen inte ser så klart, fast det gör inget om dom ser tårarna lite granna, dom kramar mamma då. Det är också okej. Det är okej att jag tycker det blir jobbigare och jobbigare att gå ut, det är krångligt, svårt, det är okej, det får kännas jobbigt. Det får gå timmar innan jag tar steget, det gör ingenting, bara jag gör det och det gör jag. Det är okej att inte alltid vara snäll mot människor som gör mig illa, det är okej att säga ifrån , så därför säger jag ifrån nu. Jag säger ifrån när jag känner mig orättivst behandlad, jag sväljer inte bara. Jag försöker säga ifrån utan att vara elak. Det är okej, i dag är det också okej! Det är okej att skriva här fast ni ser mitt namn, fast ni inte känner mig, inte alla, det är okej att säga hej, det är okej ändå, fast jag skrev i går och dagen innan. Det är bara okej. Det är okej att ta plats fast jag är jag. Det är okej att sörja fast jag inte mist någon i dag. Det är okej. Jag messar terapeuten på kvällen, han frågar direkt på morgonen via sms hur det är. Det är okej att jag säger att jag har ångest, att det inte är bra, det är okej att jag säger att han inte behöver ringa just nu. Det är okej bara jag vet att jag kan falla, att han kan få mig på bättre tankar. Det är okej att han inte ringer, jag har sagt jag klarar mig och det är okej. Det är också okej att messa eller ringa honom och skrika, gråta, allt är okej. (Tack om du orkat läsa. Jag försöker pepptalka mig själv. Att skriva och sen läsa, är ett bra sätt och en bra terapi.) Det är OKEJ om du inte kommenterar, det ÄR okej om du gör det! Värme och tankar om en fin dag till mig själv. Och er alla. KRAM till den/de som vill. Klapp på axeln till de som vill det. Bara en tanke till de som föredrar det i dag.

Slocknat

Om tårarna...

I dag ÄR det okej!